H-o-c-k-e-y
Ni som inte gillar hockey kan sluta läsa direkt, för det är denna fartfyllda sport som det här inlägget kommer handla om. Ni som gillar hockey och förväntar er expertutlåtanden kan också sluta läsa. Jag vet när någon gör mål, om något lag spelar dåligt och jag känner igen de flesta lägen då det borde vara utvisning, men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper.
De två finallagen detta år är Skellefteå och Färjestad (den här infon är för er som inte gillar hockey men trotsat varningen ovan och läst vidare). Jag håller lite extra på det norrländska laget men vet egentligen inte varför. Kanske för att Skellefteå är underdogs och jag alltid hoppas på den svagare parten, eller kanske för att SAIK satsar på egna produkter. Norrländska är dessutom betydligt finare och charmigare än värmländska, så där har ni ytterligare en anledning. Sen är det ju Brynäs mitt hjärta klappar för, och hade jag då hejat på Färjestad som slog ut mitt favvoteam hade jag kännt mig lite som Judas.
Varför jag väljer att spendera tre kvällar i veckan med att kolla på slutspelshockey är nog någon form av familjeskada. Pappa har spelat själv men några år innan jag damp ner i hans liv sadlade han om till tränare. Så från att jag kunde sitta satt jag med på bänken och engagerade mig bäst jag kunde. Bland de första orden jag lärde mig var heja pottarna (=heja pojkarna) och det säger väl det mesta. Ishallen har blivit som ett andra hem för mig, och jag är nog väldigt ensam om att tycka att hockeysvett inte luktar så förfärligt.
Brorsan har ju dessutom stått på grillorna längre än han kunnat gå, så att följa honom genom åren har också väckt intresse för sporten. Max och pappas favoritämne att tjöta om är inte föga överraskande hockey, så ska man ha någonting sagt på familjemiddagarna så är det puck, nhl och olika dragningar man får snacka om. Frågar du vilka klubbar Peter Forsberg tillhört blir du idiotförklarad, där ser ni nivån. När andra barn var mindre och sysslolösa spelade de yatzy eller tittade på film. Jag och brorsan satt vid köksbordet, och den sistnämnde förhörde mig på vilka spelare som tillhörde vilka klubbar.
Sen är hockey jäkligt kul också, har jag kommit fram till efter alla dessa år. Massa biffiga killar åker runt i rustningar riddare skulle bli avundsjuka på och jagar en puck med en klubba. Nu när det är slutspel kan man känna de hatiska vibrationerna lagen emellan genom tv-rutan och matcherna är nästan alltid sjukt spännande. Dessutom växer skäggen värre än ogräs på sommaren så spelarna ser ut som rediga vikingar. Sounds entertaining to me!
Nu blev detta ett långt inlägg med bara en massa ordbajsande om hockey, men eftersom jag utfärdade en varning innan jag började mala räknar jag med att inte mer än 10% av alla våra läsare har kommit all the way down.
/Emma
De två finallagen detta år är Skellefteå och Färjestad (den här infon är för er som inte gillar hockey men trotsat varningen ovan och läst vidare). Jag håller lite extra på det norrländska laget men vet egentligen inte varför. Kanske för att Skellefteå är underdogs och jag alltid hoppas på den svagare parten, eller kanske för att SAIK satsar på egna produkter. Norrländska är dessutom betydligt finare och charmigare än värmländska, så där har ni ytterligare en anledning. Sen är det ju Brynäs mitt hjärta klappar för, och hade jag då hejat på Färjestad som slog ut mitt favvoteam hade jag kännt mig lite som Judas.
Varför jag väljer att spendera tre kvällar i veckan med att kolla på slutspelshockey är nog någon form av familjeskada. Pappa har spelat själv men några år innan jag damp ner i hans liv sadlade han om till tränare. Så från att jag kunde sitta satt jag med på bänken och engagerade mig bäst jag kunde. Bland de första orden jag lärde mig var heja pottarna (=heja pojkarna) och det säger väl det mesta. Ishallen har blivit som ett andra hem för mig, och jag är nog väldigt ensam om att tycka att hockeysvett inte luktar så förfärligt.
Brorsan har ju dessutom stått på grillorna längre än han kunnat gå, så att följa honom genom åren har också väckt intresse för sporten. Max och pappas favoritämne att tjöta om är inte föga överraskande hockey, så ska man ha någonting sagt på familjemiddagarna så är det puck, nhl och olika dragningar man får snacka om. Frågar du vilka klubbar Peter Forsberg tillhört blir du idiotförklarad, där ser ni nivån. När andra barn var mindre och sysslolösa spelade de yatzy eller tittade på film. Jag och brorsan satt vid köksbordet, och den sistnämnde förhörde mig på vilka spelare som tillhörde vilka klubbar.
Sen är hockey jäkligt kul också, har jag kommit fram till efter alla dessa år. Massa biffiga killar åker runt i rustningar riddare skulle bli avundsjuka på och jagar en puck med en klubba. Nu när det är slutspel kan man känna de hatiska vibrationerna lagen emellan genom tv-rutan och matcherna är nästan alltid sjukt spännande. Dessutom växer skäggen värre än ogräs på sommaren så spelarna ser ut som rediga vikingar. Sounds entertaining to me!
Nu blev detta ett långt inlägg med bara en massa ordbajsande om hockey, men eftersom jag utfärdade en varning innan jag började mala räknar jag med att inte mer än 10% av alla våra läsare har kommit all the way down.
/Emma
Kommentarer
Trackback
